budapest var så jävla god och värd stad och sällskapet var bästa möjliga och ölen var god, vädret fint och fötterna pigga och glada. ändå har jag i flera dagar längtat hem för att kunna få skriva "borta bra men hemma bäst" i lilla bloggen. så kommer jag då äntligen hem och är helt LIPIG! antiklimax och ba NÄ, hemma är visst inte alls bäst. och just som jag satt och skrev detta lilla inlägget i lilla bloggen så ringer det från sthlm och ba JO, hemma är nog bäst, ändå.

pendlar mellan hopp förtvivlan och feta leenden. är helt ok med det.

cuteness overload

calle åt lunch på mitt kök och han vår gode man som jobbar där skickade med honom två små burkar med äppelpaj och vaniljsås hem till mig ååh så jävvla gölligt jag dör

apropå

jag tänker: elitklasser
jag tänker: übermensch
jag tänker: nazeesterrna

de goda kvällarna

samtal om att vaska öl på starsan en onsdagkväll. titta på sina vänner som kör "röra grytan, vitpeppra, smula oregano och smaka av"-dansen. vika sig dubbel av skratt och ba #LIVET

vi har redan sagt hejdå

"Men har jag någonsin funderat på varför jag springer? Varför jag lägger benen på ryggen, rusar, löper, kutar, skubbar? Vad är det som är så farligt med att någon gång stanna upp och hämta andan och kanske kanske kanske finna gläntan jag befinner mig i såväl solig, varm som tilldragande? Vad är det jag är så jävla rädd för? Vad är det jag tror mig möta?"

konstpaus

"Eller handlar det om vad jag tror att de ska möta om de ges tillfälle att syna mig när jag står still?"