idag la jag ner två och en halv timme på att försöka boka ett läkarbesök. det är tyvärr ingen överdrift när jag säger att det inte gick mer än fem minuter mellan varje gång jag lyfte luren.
det krävdes fyra telefonnummer, lika många telefonsvararröster, tre hemsidor, två snorkiga och två trevliga damer, några veckors väntetid och resulterade förvisso i två olika tider men ingen jävla läkare. nej, för att få tag på en sån uppmanades jag nämligen att SKICKA ETT HANDSKRIVET BREV OCH FÖRKLARA LITE OM VAR JAG HAR ONT. jag gråtskrattar av frustration och sätter mig ner med min prestationsångest och försöker år 2009 författa ett brev för att efter 150 minuter och åtskilliga dinarer satsade på mobiltelefonkö att nå en jävla doktor.
vad lär vi oss av detta?
1. utveckligen har inte gått så långt ändå
2. passa er jävligt noga för att bli sjuka
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
alltså jag kan inte i ord riktigt fånga min förundran över den svenska vården. och good for me att jag hade en hel dag att avsätta för att få tag på lite enkel läkarvård men kom igeeeeeeeeeeeen, ever heard of "nån måtta får det väl vara". framtidens yrke -"jag jobbar deltid som sån som försöker få lite kontakt med den offentliga sektorn"
SvaraRaderahm.
SvaraRaderaett handskrivet brev? fanns det ingen möjlighet att faxa, eller skicka telegram?
sjukt dåligt, men kanske världens bästa plan för dom som vill hålla nere kostnaden för vård.
för när det är så svårt att komma fram kan dom till varje person som faktiskt kommer fram säga: "om du har så mycket energi att du orkat komma så här långt, då KAN du inte behöva vård!"
Jag känner igen det och det är så jääävla pissigt. När jag skadade knäet var jag väldigt glad att jag hade föräldrar och fortfarande bodde hemma. Fick hösten 2005 tid för UNDERSÖKNING i september 2008... Det är ju för fan ett skämt.
SvaraRadera